Jag skriver på min bok.... tankar om varför?

07.03.2019

Förord

"Min pappa är inte psykopat"

Av Ann-Loou Torell

Egot klingar i mitt inre... varför skriver du en bok? Varför tror du att någon ska läsa den? min hjärna går på högvarv idag och jag försökte stilla den med meditation och yoga, men det är svårt. Minnes fragment dyker upp, känslan inom mig när jag rasade ihop Nov 2011, så misslyckad jag kände mig som en förlorare som inte kunde hålla ihop mig själv, en mindre kämpa för mina barn.

Det var den absolut tuffaste kampen i mitt liv. Att inse faktum att jag var besegrad och behövde be om hjälp för att överleva och att vilja leva när allt hade varit mycket enklare att bara avsluta det.

Varför skriver jag överhuvudtaget denna boken, till vem och varför?

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan skriva några rader som berör just dig, framförallt kan ge någon vilsen själ därute en strimma hopp. För när sanningen kom fram, den dagen jag förstod vad jag hade varit utsatt för ville jag bara skjuta mig själv, det var så fruktansvärt att få framför sig att mina år som gift var byggt på en stor lögn, ingenting utav det som vi hade haft eller upplevt visste jag var sant, jag hade levt med någon som var oförmögen att älska och känna. Jag hade blivit grundlurad i tio års tid och det fanns ingenting kvar utav mig mer än ett stort tomrum, ett skal och mina underbara fyra flickor. Jag trodde då att jag hade mina flickor, för jag lämnade mannen inte barnen.

Jag hade under en lång tid kämpat för att bara finnas till, kastandes konstant fram och tillbaka i en känslomässig karusell, en galen bergochdalbana utan mål och jag kravlade mig nu till slut ut ur denna karusell och landade med ansiktet i gyttjan, jag var helt uttömd känslomässigt och ägde absolut ingenting kände bara tomhet. Ingenting betydde något mer än att jag måste bli fri från de känslomässiga fängelse jag suttit i så länge. Jag var det lättaste offer att fortsätta lura, jag tillät mig bli lurad för all min kraft jag hade kvar gick till att ta mina andetag, inget mer fanns kvar. Jag behövde ta en sista ansträngning till att hitta mig ett arbete, en ny plats att bo på och försöka hitta strykan att vara där för mina barn, den dagen skilsmässan var ett faktum då jag klarade av att forma och ljuda dess ord jag skjutit på så länge.: -Jag vill skiljas med en darrande tystnad till följd.

Jag hade då ingen aning om att de kommande tio åren skulle bli min livs kamp, att jag skulle förlora kontakten med dom enda som överhuvudtaget betydde något för mig, de som jag skulle kunna dö för men som jag valde livet för. Jag trodde aldrig i mitt liv att mina flickor skulle få betala ett så högt pris som de har fått göra under dessa år som har passerat. De har fått genomlida mer än någon kan förstå, eller vill förstå, för man ser bara det som finns på ytan, glittret och de inställda samma leenden och pengarna som kan köpa allt, även medmänniskors tystnad.

Människor omkring oss ser och hör men vill inte lägga sig i? Varför?  För att det är lättare att lyssna på påhittade historier och skapa följetong efter följetong, få vet vad allt kommer ifrån, men slickar i sig alla dessa påhittade saker och tycker en massa, men att verkligen se med egna ögon eller ifrågasätta saker och ting, det gör man inte. Men man har åsikter om allt, dömer gärna.

Jag har vridit mig i känslomässig smärta, jag har stålsatt mig i situationer som jag inte vill ens drömma om. Längtan efter mina barn har ibland paralyserat mig och till en början skrek jag högt till allt och alla för att de skulle lyssna och se vad som pågick runtomkring dem. Ingen ville hjälpa mig eller oss. Att utsättas för konstanta lögner, att inte bli trodd på och vara huvudroll i en helt påhittad historia har blivit vardagsmat. Hur orkar man fortsätta? Vad gör man för att överleva att ens barn skriker att de hatar en? Att det aldrig någonsin vill ha med en att göra? Hur känner man sig när ens barn passerar ens hus, inte en dag under varje dag under nästan två års tid men aldrig kommer in, för man finns inte längre i deras liv. Man är bortglömd, raderad och tillintetgjord, man ligger kvar med ansiktet i den blöta sörjan, gyttja upp till knäna och ångesten inom en äter upp dig, din röst är endast en liten viskning för du har inte kraft att skrika, men inom dig skriker ditt modershjärta utav ren och skär smärta av saknad och kärlek och längtan. En kram, en liten stund att få vara nära och känna, tid med dem blir din högsta önskan, inget mer behövs och spelar någon roll.

Inom dig är du likt ett gigantiskt lejon som skulle göra allt din makt för att skydda dina små, men du har blivit fråntagen den rollen. Du är förbrukad. Du räknas inte mer och barnen måste kalla någon annan kvinna för mamma. Jag blöder inombords, men jag kravlar mig upp och någonstans där framme kan jag trots allt se ett litet ljus brinna. Ljuset kallas hopp. Det kallas Tillit för detta kan inte vara rätt, min kärlek till mina barn måste få segra. Jag kommer inte ge upp, jag kommer ge det en sista chans och jag kommer rusta mig för kamp. För kärleken, för sanningen - för er framtid.

Kampen om att mina flickor ska få bli självständiga och starka unga kvinnor, få känna ro i sina själar, kunna älska sig själva men framför allt att det ska få komma till sin mammas famn i en kärleksfull kram precis när det själva vill. Att sluta hata för någon annan säger att det ska hata, det hatet tillhör inte dem.

Jag väntar på dem. Jag kommer aldrig sluta tro. Jag finns här oavsett historierna de vill tvinga dig att tro på, alla dessa lögner som jag hört men släpper taget om för dem tillhör inte mig.

Jag står kvar, jag är trygg i dag med tjocka gigantiska rötter kring mina ben.

Jag tillåter ingenting rubba mig idag, jag finner min styrka i yogan och meditationen ,varje dag fyller jag min bägare utav styrka och tro.

Jag är Ann-Loou. ett Lejon som ligger i solen för att vänta in rätt stund, rätt tillfälle att göra det enda rätta. det som måste göras, jag sparar mig till det.

Denna boken är till för Er, till er som jag burit i mitt inre, till er som jag har längtat efter i hela mitt liv men som jag blev fråntagen för någon valde åt Er, någon fick er att tro att jag inte vill ha Er, jag vill att ni ska veta varje dag har jag funnits här och väntat och hoppats.

Jag väntar fortfarande fast jag jag blir stenat och spottad på. Jag vänder andra kinden till och lyfter mitt huvud högt. Vi ska inte vinna genom Hat eller lögner.

Jag har inget motiv med mina ord som blir min bok, ingen dold agenda, jag vill bara hjälpa till, jag vill berätta min sanning.

Jag vill hjälpa Er till att förstå Varför.

Jag vill hjälpa andra som drabbats utav samma sak att förstå att du klarar det här, vi tillsammans klarar det här. Du är inte ensam om du går i kärlek, känner kärlek och tar lärdom utav alla kamper och strider som du har prövats med.

Så länge du inte släpper taget om dina barn, så länge finns det hopp.

Jag finns med dem när de somnar in på kvällen, när det vaknar upp på morgonen, jag finns med dem när de går till skolan och jag finns med dem i tanken och skickar ljus och kärlek.

Jag måste göra det på ett annars sätt, jag visualiserar allt och känner allt och det hjälper att släppa taget om sorgen i mitt moders hjärta.

Jag skickar även ljus och kärlek till dem som har skadat min själ, det behöver det som mest.

Jag är Fågel Fenix som reser mig ur askan, för jag äger mitt andetag.

Namaste´